Helt plötsligt sitter jag här och tårarna bara rinner på mig. Just nu saknar jag Johan nåt så fruktansvärt. Imorgon har han varit borta i fyra veckor, då är det lite mer än två veckor kvar tills han kommer hem.
Vi har varit tillsammans i 9 år och alltid funnits där för varandra. Men nu pratar vi med varandra en kvart i telefon varannan dag. Och det jobbiga är att jag inte kan ringa till honom eller ens skicka sms. Just nu känner jag att jag inte orkar med skiten, fast jag vet att jag inte har något val. Jag tycker bara att det är orättvist att där nere får folk träffa honom varje dag medan jag får en timme i veckan i en telefon med 1 sekunds fördröjning!
Just nu är ingenting lovely.