Ska det inte gå över snart? Deppigheten?! Jag borde vara nöjd och glad eftersom jag pallrade mig iväg till träningen både idag och igår och har nu en go träningsvärk. Men nej då. Just nu är jag bara så grymt trött på att vara ensam och jag vågar knappt tänka på hur mycket jag saknar Johan för då kommer hjärtat spricka och andnöden kommer tillbaka. Så jag försöker att inte tänka på det för att det helt enkelt är för jävla jobbigt. Men ibland är det svårt och ikväll är ibland.
Jag tror jag går och lägger mig med en härlig bok. Har börjat läsa Vivika Lärns böcker om folket på Saltön och jag älskar dem! Alltid nåt!