Jag borde egentligen gå och lägga mig nu men jag vill inte bli ensam med mina tankar. Snart åker han, det är inte ens en vecka kvar. Jag intalar mig själv hela tiden att detta kommer gå bra, jag klarar detta. Men i ärlighetens namn vet jag inte hur det ska gå. 6 veckor, det är lång tid. Nu när han jobbar borta på veckorna är han ändå bara ett telefonsamtal bort och vi pratas vid varje dag. Så kommer det inte vara när han väl åker till det dumma jävla landet!!! Och oron som jag kommer bära på hela tiden. Tänk om det händer honom något- jag får panik bara jag tänker på det. Fan, men jag måste fixa det. Jag har ju inget val direkt. Jag kan bli så arg på honom för att han vill åka iväg men samtidigt är jag stolt. Jag är stolt över att han vågar släppa taget om sitt gamla jobb och prova något helt nytt. Jag tycker han är modig, men va fan kunde han inte åka iväg som au pair istället...till Norge som jag gjorde?!