För ett år sen mådde jag inte så bra. Då började min kräkperiod. Det gick 14 dagar innan jag kunde äta något, jag fick inte ens i mig vatten. Droppet gjorde att jag fick den energi jag behövde. Det var en fruktansvärt jobbig tid. Jag minns att jag låg och dagdrömde i sjukhussängen på allt jag skulle äta när det var över. För jag hade planer på att avbryta alltihop, bara för att få äta. Man blir knäpp av att bara ligga i en säng och stirra på en klocka ock att kräkas två gånger i timmen, och många tankar hinner man tänka. Men nu har jag världens finaste tjej och jag är väldigt stolt över mig själv att jag klarade av det. Sen har jag några läkare att tacka också, medan andra läkare kan dra åt helvete och då tänker jag på speciellt en. Fy fan, för en sådan idiot. Men det är en lång historia som jag inte orkar dra upp.
Nu ett år senare sitter jag och tänker på sådant jag inte borde äta eftersom jag har en del av mina graviditetskilon kvar, nu när jag kan äta allt. Livet är allt underligt ibland.
Jag tänker inte kommentera snön som ligger på backen denna gången heller.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar